Michael Rupinis färgstarka verk kan uppfattas som bestående av ett virrvarr bokstäver och symboler, som nedtecknats på måfå bortom ordningens strukturerade och periodiska logik. De vittnar om hur tags används i graffitikulturen och dess uttryck, inte minst genom hur han använder airbrushtekniken. Rupinis personliga stil skall förstås i en graffitikontext – men med hans egna ord ”det var aldrig menat som graffiti och jag kommer inte från den traditionen”. När graffiti visas inom finkulturella sfärer upphör det att vara graffiti. Här ska inget poleras för att passa in i de tjusiga salongerna, förfiningen står i kontrast med själva syftet hos Rupini. Här handlar det snarare om en transcendental rörelse, en automatisk skrift där konstnärens hand fritt får spelrum över duken i en tradition som vida övergår dagens vetenskapliga och intellektualiserade konstutövning. Att gå mot strömmen i dylika sammanhang är att trotsa just det, institutionerna, museerna, det upphöjda och jämna. Det vilket andra siktar mot och vill nå fungerar som antites till hans konstnärskap. Olyckstalet 13 fungerar exempelvis som inspiration för Rupini. Reklam, sociala medier och att rädda världen för syns skull blir inaktuellt eftersom man ändå inte kan lasta honom för den typen av egocentrerat självförverkligande. Punken är inte död. Normen har lagts på soptippen och formaterats om så att materialet kan födas på nytt utan att vara påtvingat, och i denna automatiska skrift återfås syftet i konsten att stå för någonting som inspirerar.
Rupini har varit involverad i konstscenen under en lång tid, han har till exempel medverkat i performanceverk på Venedigbiennalen. Han gick bakvägen via konsten och visar nya verk i en annan miljö och i ett möte mellan de två sammanhangen. Genom hemligheterna i den ordlösa massan höjs de upp som en trollformel av välvilja, likt voodoo. Hans textklotter är inte kaotiskt, utan fixerat som en slags amulett eller förtrollning med specifika intentioner. De är noggrant invävda i och över färglagren. Voodoon är hos Rupini del av den intersubjektiva längtan att överbrygga ondska. Det spirituella budskapet av välvilja är välkommet som en motkraft mot förestående undergång, orsakat inte bara av människans girighet, klimatförändringar eller förödande krig utan också vår ambition att klå medmänniskan istället för att visa solidaritet.
Cargokulten återfunnet hos vissa folk i söderhavsöarna som lever ovetande om resterande mänskligt liv och som ser messianska budskap materialiserade i last (på engelska ”cargo”) inspirerar Rupini. En liten ö kan utgöra deras totala universum, vilket leder till att de förundras och bokstavligen dyrkar dessa omvärldens rester som spolas upp på stranden. Uttrycket i färgerna och den automatiska skriften i airbrushtekniken hos Rupini tangerar denna naturliga respekt för föremål genom hans konst. Den tyske filosofen Theodor Adorno uttrycker i sin bok ”Estetisk teori” att ”konst är ett löfte om lycka som alltid bryts”. Kanske bär Rupinis verk den magiska potens som motbevisar Adorno.
