Utställningen Jordöga är ett sammansatt vittnesmål av urban ekologi, hiphopkultur och medeltidens bildvärld. Mattias Bäcklin sammanför biologi och hantverk, förenar fågelskådning och fantasteri och rör sig genom urskog och ruiner. Verken i utställningen avspeglar Bäcklins många uttrycksformer. Från teckningarna utgår tankespår i form av tredimensionella gestaltningar, 3d-utskrifter och träsniderier. I verket Puppa på täppan, liksom i flera av teckningarna, dominerar avfallet och olika vanställda byggnationer. Dessa motiv skulle lika gärna kunna utgöra en bild av människans dominans över materien, som de skulle kunna illustrera en värld där människan sedan länge försvunnit ur bilden.
Titelverket i utställningen – Jordöga – blandar motiv från 1400-talskonsten med folkkonst och en dramaserie. Stenar blandar sig med jorden för att påminna oss om bördan som del av livet. Oxplöjaren på fältet i kanjonen böjer sig för arbetet. Oxen sliter som oxar gör. Allt kostar. Vår kulturs största kostnad är bristen på kontakt med det slit som en gång präglade all odling. Jordbrukets industrialisering sker inte bara på bekostnad av livsviktiga biotoper, utan även på bekostnad av vår förmåga att värdera tillgång till föda. Vattenhålet i teckningen är format som ett öga, en jordens blick riktad mot skyn längst ner i en dal där cykler av död och pånyttfödelse utgör tidens räkning. Bildens centrum, jordbrukaren och hans kreatur, är i centrum av bilden och utgör även dess teoretiska inramning. Motivet är hämtat från bröderna Limbourgs ”book of hours” från tidigt 1400-tal, en bönbok för årets alla gåvor, tillägnad den förmögne beställaren John, Duke of Berry som inte ville riskera att glömma var hans rikedom kom från. På franska heter illuminationen ”les Très Riches Heures” – de mycket rika timmarna – en minnelse över underverkens födande cykler, livgivandet, men inte utan slit och smärta, av män, kvinnor, djur och varje knopp som brister. Denna bild flyttas in i det oförlåtande Nevada-landskapet, där en annan meso-amerikansk ikon övervakar händelserna på åkern. En man klädd för rituell hyllning av majsen och dess gudar står vid åkern. Majsen domesticerades från gräset ”teocintle” för 10 000 år sedan, och har kallats världshistoriens första och största agrikulturella framgång. Mayakulturens relation till majsen visar att det rör sig om långt mer än föda: grödan erkänns som inte bara livgivande, men ses även som en garanti för fred. Mätta stammar lever lättare sida vid sida än ett hungrigt folk. Majsen beskyddas av gudar av båda kön i alla majsodlande kulturer och dess livscykel är en naturlig del av årskalendern. Idag tar vår del av världen så mycket för självklart, att vi inte har behov av gudomar och magi för att besvärja svält och missväxt. Men vår stabilitet är i klimatförändringens tid en illusion. Vi kommer att behöva gudarna, och vi kommer påminnas om vikten av tacksamhet mot jorden. Buren av en sköldpadda, omedveten om innebörden av sin börda, passerar tjallarens avhuggna huvud. Denna scen från tv-serien Breaking Bad kunde ha utspelat sig i vilken tid som helst. Bestialiteten är som värst i situationer där riskerna är stora och där våldsspiralen skruvats upp av höga insatser, stora pengar, långa straff, mycket att förlora. I detta landskap dyker detta groteska ekipage upp med budskapet att vi lever ganska skört som förrädare av den jord som föder oss. Vi är lika avskilda från de cykliska förloppen i naturen, som ett huvud som färdas på en sköldpadda genom öknen.
Text: Malin Zimm